Jag minns första gången jag klev ut i Limgrave. Den där känslan av att vara totalt obetydlig men samtidigt fylld av en märklig hunger. Det är svårt att förklara för någon som inte spelat det, men jag älskar Elden Ring på ett sätt som nästan känns ohälsosamt ibland. Det är inte bara ett spel. Det är en plats. En ganska deprimerande, livsfarlig och stundtals helt obegriplig plats, men ändå mitt hem under hundratals timmar.
FromSoftware har gjort det förr, absolut. Dark Souls var fantastiskt. Bloodborne var ett mästerverk av atmosfär. Men Elden Ring? Det är något annat. Det är kulmen på allt Hidetaka Miyazaki har försökt bygga i decennier.
Friheten att misslyckas kapitalt
Det som slog mig hårdast i början var friheten. I de tidigare spelen var du ofta låst i en korridor. Visst, korridoren var vacker och täckt av blod, men det var fortfarande en väg framåt. I Elden Ring? Om en snubbe på en guldhäst (Tree Sentinel, jag tittar på dig) mördar dig femton gånger i rad inom de första fem minuterna, kan du faktiskt bara... gå därifrån.
✨ Don't miss: Stuck on a 5 Letter Word Ending in ART? Here is Every Word That Actually Works
Gå åt vänster. Gå åt höger. Hoppa upp på din trogna Torrent och rid tills musiken ändras och himlen blir illröd i Caelid.
Den här öppna världen känns inte som en checklista från Ubisoft. Du vet vad jag menar. Inga tusen ikoner som skriker efter din uppmärksamhet. Istället ser du en ruin i fjärran. Du rider dit. Du hittar en källare. Där nere finns en boss som ser ut som en blandning mellan en katt och en staty. Du dör. Du skrattar. Det är magi.
Ärligt talat, spelet litar på din intelligens. Det antar att du har ögon och en hjärna. Det är så sällsynt i dagens spellandskap där vi ofta blir ledda i handen som om vi vore småbarn på utflykt. Elden Ring kastar ut dig i vildmarken och säger "lycka till, hoppas du gillar att dö". Och konstigt nog gör vi det.
En värld byggd av fragment
Samarbetet mellan Miyazaki och George R.R. Martin lät på förhand som en PR-dröm som kanske inte skulle leverera. Men herregud vad det levererade. Lore-n i det här spelet är inte serverad på ett silverfat. Den är gömd i beskrivningen av en rostig dolk eller i arkitekturen i en sönderfallande stad.
Man känner historiens vingslag. De demi-gudar du slåss mot – Malenia, Radahn, Rykard – de är inte bara bossar med stora hälsobalkar. De är tragiska figurer i en familjefejd som har krossat hela världen. När man inser varför Radahn rider på en pytteliten häst (han lärde sig gravitationsmagi bara för att kunna behålla sin trogna kamrat trots sin enorma storlek), då smälter hjärtat lite mitt i allt kaos.
Det är de här detaljerna som gör att jag älskar Elden Ring så djupt. Det finns en substans under ytan som kräver engagemang.
Varför svårighetsgraden faktiskt är din vän
Folk klagar ofta på att FromSoftwares spel är för svåra. "Ge oss ett easy mode", säger de. Men de fattar inte grejen. Elden Ring har ett easy mode. Det heter Spirit Ashes. Det heter Magic. Det heter att kalla in en kompis.
Spelet ger dig verktygen att göra det så lätt eller svårt du vill. Vill du naken-rulla genom hela spelet med en klubba? Kör hårt. Vill du stå på säkert avstånd och skjuta blå laserstrålar (Comet Azur) som raderar bossar på tre sekunder? Det går också bra.
Den där känslan när man äntligen besegrar en boss man suttit fast vid i två timmar... det är ett dopaminpåslag som inga andra spel kan matcha. Det är inte svårt för att vara elakt. Det är svårt för att segern ska betyda något. Om jag vinner över Malenia, Blade of Miquella, så vet jag att jag förtjänade det. Eller ja, jag och min Mimic Tear förtjänade det tillsammans.
Designen som tar andan ur en
Låt oss prata om estetiken. Leyndell, Royal Capital. Första gången man ser den gyllene staden breda ut sig under det gigantiska Erdtree... jag slutade andas ett tag. Det är ren konst. Varje område har en egen identitet. Från det klaustrofobiska och giftiga i källarna under jorden till det eteriska och vackra i Raya Lucaria Academy.
Det finns en vertikalitet i designen som är helt sanslös. Du ser en punkt djupt nere i en ravin och inser tre timmar senare att "oj, jag är där nu". Allt hänger ihop.
Gemenskapen och "Try Finger, But Hole"
Man kan inte skriva om varför man älskar det här spelet utan att nämna communityt. De där små meddelandena som folk lämnar på marken. Ibland är de livsviktiga varningar ("Ambush ahead!"). Ibland är de bara rena lögner ("Hidden path ahead" framför en solid vägg). Och ibland är de bara dumma skämt som får en att flina mitt i all misär.
Det finns en kollektiv upplevelse i Elden Ring. Vi lider tillsammans. Vi delar strategier. Vi skapar memes om "Let Me Solo Her", den legendariska spelaren som hjälpte tusentals andra att besegra spelets svåraste boss iklädd endast en kittel på huvudet.
📖 Related: Sons of the Forest: Why You Are Probably Playing the Survival Sequel All Wrong
Det är en kultur. En rörelse.
Shadow of the Erdtree: Hur man gör en expansion på rätt sätt
När DLC-paketet Shadow of the Erdtree släpptes förra året (eller ja, det känns som igår), visade FromSoftware återigen var skåpet ska stå. De nöjde sig inte med att bara ge oss "mer av samma". De skapade en karta som var mer förtätad, mer komplex och på många sätt ännu vackrare än huvudspelet.
Bossarna i expansionen, som Messmer the Impaler, satte ribban ännu högre. Det var som att de sa: "Okej, ni har lärt er grunderna, nu ska vi se vad ni faktiskt går för". Och lore-avslöjandena om Miquella? De vände upp och ner på allt vi trodde att vi visste.
Hur du maximerar din egen upplevelse i Lands Between
Om du sitter där och funderar på att börja, eller om du har kört fast och känner dig frustrerad, här är några konkreta tips från någon som lagt på tok för mycket tid på det här spelet:
💡 You might also like: Why Every Archery Challenge Ghost of Tsushima Offers Still Feels Impossible (And How to Win)
- Vigor är inte valfritt. Seriöst. Sluta lägg poäng på styrka eller magi om du dör av en enda träff. Pumpa upp din hälsa till minst 40 så fort som möjligt. Du kommer tacka mig senare.
- Utforska, utforska, utforska. Om en boss känns omöjlig beror det oftast på att du är underlevelad. Gå någon annanstans. Hitta en grotta, dräp några fladdermöss, kom tillbaka starkare.
- Läs föremålsbeskrivningar. Det är där den riktiga storyn finns. Det gör världen så mycket rikare när man förstår kopplingen mellan de olika karaktärerna.
- Var inte rädd för att ta hjälp. Elden Ring är designat för att vara en social upplevelse. Använd guldtecknen på marken. Det finns ingen skam i att vinna tillsammans med andra.
- Använd kartmarkörer. Spelet ger dig hundra små ikoner du kan placera ut själv. Använd dem för att markera ställen där det finns låsta dörrar eller bossar du vill återvända till senare.
Det finns en anledning till att Elden Ring vann Game of the Year och fortsätter att dominera samtalen i spelvärlden år efter år. Det är ett bevis på att spelare vill ha utmaningar. Vi vill ha mysterier. Vi vill ha världar som känns levande, farliga och vackra på samma gång.
Jag kommer nog aldrig sluta spela det här spelet helt. Det finns alltid en ny build att testa, en ny hemlighet att upptäcka eller bara en solnedgång i Liurnia of the Lakes att beundra. Elden Ring är inte bara ett mästerverk – det är en standard som alla framtida open world-spel kommer att mätas mot. Och ärligt talat? Det förtjänar det.
För att verkligen fördjupa dig i spelvärlden efter att ha klarat huvudstoryn, bör du fokusera på att hitta alla legendariska vapen och besvärjelser, då dessa ofta låser upp nya perspektiv på hur spelet kan tas an. Att experimentera med New Game+ är också ett måste för att se hur din karaktär presterar mot skalade fiender, vilket ger en helt ny dimension till stridssystemet.